"HANS BLOD KOMME ÖVER OSS!"
(Matt. 27:25)
O du som för vår frälsnings skull,
oskyldig, helig, nådefull,
dig själv ej ville skona,
ditt blod, o Jesu, över mig
välsignande må gjuta sig
att mig med Gud försona.
Mig live detta dyra blod
till kärlek, tro och tålamod,
det tröste mig i all min nöd,
det styrke mig i liv och död,
att efter ett i frid och hopp
fullbordat lopp
jag i din famn må tagas opp.
Text: Christoph Christian Sturm 1771 (31 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år)
Musik: Tysk 1577
Denna psalmvers är nu medtagen i tredje psalmboken på raken. Men i de två första - där psalmen bägge gångerna hade nummer 88! - fanns en inledningsstrof som lydde:
Jerusalem, i överdåd
föraktar du Guds kärleksråd
och ler åt Kristi pina.
Guds Israel, med gudlöst mod
du manar över dig hans blod
och över barnen dina.
Och över dig det komma skall.
Se dina stolta murars fall
och gack att, flyktig och förspridd,
från tid till tid kring jordens vidd
bevittna, ho den Herren var,
som korset bar,
och se i vem du stungit har!
Det är klart att psalmen både estetiskt och tematiskt lidit av halveringen - hur Jesu död och blod kan komma över oss till både dom och frälsning, fall och upprättelse framhävs ju mycket tydligare i originalet. Jesus varnade ju själv ofta för följderna av att avvisa honom, både här i tiden och evigheten. Jerusalems förstöring finns med i fonden också i evangelierna.
Men visst är det ett stort problem att den strukna strofen, om än i verkningsfull anslutning till ett bibelord, så ensidigt pekar ut judarna som de som "stungit" Kristus - var det inte snarare romarna eller egentligen, genom vår synd, vi alla? Och liksom adventspsalmens slutstrof "Jerusalem är öde" kan ju ovanstående strof även upplevas som föråldrad i en tid när det judiska folket i så pass stor utsträckning återvänt från diasporan till en förhoppningsvis ljusnande framtid i Israel.
Kan man meditera över Matteusevangeliet 27:25 och den tidigare första strofen med sitt eget och hela svenska folkets övermod i åtanke, så väl bekomme. Det finns för den verkligt fromme något allvarligt manande, ja, självrannsakande i strofen, men för övrigas skull var det nog ett riktigt beslut att utesluta den ur psalmboken.
Bönen i vers två, den återstod vi nu har av psalmen, bör en kristen dock utan alla reservationer kunna instämma i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar